Först måste jag säga: vi älskar vår son. Men jag tror vi kan konstatera nu att han inte är ett lätt barn. Jag läste en intervju med tv-doktor Åsa, där hon berättade att hennes dotter bara skrikit ordentligt en gång hittills, och det var för någon vecka sen, när hon var ungefär fyra månader, och Åsa hade fått panik och inte vetat vad hon skulle ta sig till. Igår skrek Alfred mer eller mindre oupphörligt - obarmhärtigt, obönhörligt - i åtta timmar. ÅTTA timmar.
Det är en hel arbetsdag. Han tog motsvarande en lunchrast och några korta kaffepauser, men ändå: åtta timmar.
Han brukar skrika en sväng på förmiddagarna och en lite längre stund på kvällarna - vi tror att det är för att han får ont i magen - och vi har några knep som brukar funka för att få honom lugn: mitt bästa är att gå runt med honom i famnen och vagga honom till musik som jag sjunger med i (bäst gillar han Oskar Linnros), och någon gång har det funkat att prata lugnande tätt intill hans öra, men musik funkar bäst. Christophers bästa knep är att öppna balkongdörren så Alfred får lite luft och får höra trafikbruset, och hans senaste tillskott till tricksarsenalen är att spola vatten så det brusar. Och såklart funkar ju brösten (eller trösten, som vi kallar dem ibland) ofta men ibland gör de saken värre då han får ont i magen av mer mat.
Igår testade vi alla knep och många därtill, men inget funkade i mer än några minuter - han skrek mellan kl. 16 och 24, sen somnade han och hade faktiskt en ganska bra natt.
Jag ber till allt som går att be till att igår var en engångshändelse, men vi får se; jag bävar för eftermiddagen...
